Sommaren 2019 bjöd på härlig musikvecka, full av fantastiska framträdanden.Upplev den här igen!

Bilderna av Papa Piders Jazzband är tagna av Bosse Johnsson. I övrigt är Kjell Andersson fotograf.

Papa Piders Jazzband

Drottningholms Barockensemble och Maria Keohane

Dahlkvistkvartetten

Emil Jensen

Lisa Larsson och Hans Pålsson

Jazz Vocal Unit och Claes Crona Trio

Vocal Six

Henrik Måwe

Augustifamiljen och Ebbot Lundberg

”En högtidsstund för oss som gillar kammarmusik” skrev HD:s recensent efter konserten.

Så här löd hela Henrik Halvarssons recension av Dahlkvistkvartettens konsert i Brunnby kyrka i HD:

”Sverige har en stolt tradition när det gäller stråkkvartettensembler. Alltifrån den Aulinska kvartetten vid förra sekelskiftet via Kyndelkvartetten 50 år senare till Freskkvartetten i slutet av 1900-talet. Men sedan freskarna la av har det blivit allt svårare att kunna satsa helhjärtat på kvartettspelande och ensemblerna löser av varandra i rampljuset. Yggdrasilkvartetten och Talekvartetten hör man exempelvis inte talas om längre.

Men allt är inte nattsvart idag. En stark ljuspunkt är Dahlkvistkvartetten. Sedan sin start 2007 har den rönt mycket uppmärksamhet och fått fin kritik för sitt spel. Bland annat belönades de med en Grammis för bästa klassiska album 2018 där de spelar Andrea Tarrodis stråkkvartetter.

Med ett program bestående av musik av Mozart, Ravel och Grieg bjöd de på en högtidsstund för oss som älskar kammarmusik. För en gångs skull var det inte överord när de presenterades. Det var en enastående uppvisning av samspelthet och pregnans i spelet genom hela kvällen. Det märktes tydligt att kvartetten hade varit ute på en längre turné och fått musiken att leva på ett helt spontant sätt utan att de tummade på precisionen det minsta.

I inledande ”Jaktkvartetten” av Mozart uppnådde de en nära nog perfekt klassisk balans. Inte alltför elegant, men inte heller alltför egensinnigt för dess egen skull. Klangligt var framförandet så snyggt som man någonsin kunde begära.

I Ravels F-durkvartett tog man ut svängarna lite mer, som för att inte fasta i fällan att göra verket till att handla om klangligt raffinemang. Men den riktiga passionen sparade Dahlkvistarna till Griegs g-mollkvartett. Här blev spelet nästan orkestralt, så starkt drev man på i de väldiga stegringarna. Ibland var det som om musiken lyfte en från kyrkbänkarna bara genom uttryckskraften.

Nu hoppas jag bara att Helsingborgs kammarmusikförening ser till att bjuda in dem så snart som möjligt, innan det är för sent.”

När Drottningholms Barockensemble och Maria Keohane uppträdde 7 juli var HD:s recensent på plats.

Så här skrev Henrik Halvarson i sin recension:

”Vivaldis fyra violinkonserter ”Le quattro stagioni” (De fyra årstiderna) är ett av den klassiska musikens mest spelade verk, i synnerhet den inledande Våren. Dess friska anslag, bedårande melodier och suggestiva stämningar har gjort den till ett till synes outslitligt örhänge.Men frågan är hur mycket den tål att spelas i alla möjliga, och omöjliga, sammanhang. Ett annorlunda sätt att återföra verket till sitt ursprung prövades av Drottningholms barockensemble när de öppnade årets musikvecka i Kullabygden. Med hjälp av en skådespelare som läste de sonetter som Vivaldi skrev till konserterna guidades publiken genom de scener som ska dölja sig mellan tonerna. Även om Rasmus Troedsson gjorde sitt bästa för att dramatisera texterna blev resultatet lite plottrigt med de tonande snuttar som inledde varje violinkonsert. Det hela blev inte bättre av att man valt att micka upp instrumenten. Klangen blev därmed spretig och tunn.Som tur var ägde framförandet en fräschör som räckte långt. Nils-Erik Sparf, konsertmästare och violinsolist, bjöd på många små finesser som piffade upp det hela. Sedan var det inte alltid som alla dessa detaljer satt som de skulle. Ibland kunde samspelet i ensemblen brista. Fågelsången i ”Våren”, till exempel, var väl kakofonisk för min smak. Desto säkrare var sopranen Maria Keohane som sjöng två kantater av Händel. Hon gjorde så att man upplevde att det i den ena kantaten var en verklig människa som hon sjöng om, inte en grekisk mytologisk figur med mer än 2000 år på nacken. Den sensuella laddningen i den andra kantaten gjorde att man lätt glömde att det handlade om en religiös text.Maria Keohanes smidiga och klangsköna stämma passade musiken som hand i handske. Hennes uppenbara glädje att sjunga dessa stycken var i högsta grad smittande. Jag kunde också ana en vilja att sprida kunskapen om att Händels musik består av så mycket mer än ”Messias”. Extranumret var till exempel inte den kända arian ur ”Rinaldo” ”Lascia ch’io pianga” utan den version som Händel skrev till oratoriet ”Il trionfo del Tempo e del Dsinganno” ,”Lascia la spina, cogli la rosa”. Det tackar vi för!”

I veckans nummer av Lokaltidningen finns en artikel om festivalen.